I grundutbildningen till ett segelcertifikat lär man sig flyga - och där gäller att man alltid skall ha ett flygfält inom räckhåll. Då är faktorer som höjd och vind alltid avgörande för hur långt från fältet man kan flyga. Högt och medvind till fältet, ja då kan man kanske vara flera mil bort. Lågt och motvind, då kan några kilometer vara långt...

För att flyga sträckor över flera tiotals mil tvingas man lämna "tratten", alltså det avstånd man behöver för att komma tillbaka (kallas tratten pga att den blir större ju högre man är). Att lämna hemmafältet och utforska "okänd mark" ger ytterligare en dimension till segelflygandet.

I utbildningen ingår bl.a. att man får lära sig hitta och bedöma en lämplig åker eller annan öppen yta för att landa, kallas för utelandning. Det händer att termiken tar slut, och då är det bara landning som gäller...

Att navigera, alltså hitta rätt utanför kända områden är en annan del av utbildningen. Nära hemmafältet vet man ganska väl hur det ser ut från ovan.
All teknik till trots, läsa kartan måste man kunna - och dessutom omsätta den till verkligheten. Även om detta ingår i grundutbildningen blir det avgjort mera påtagligt vid sträckflygning.

Som avslutning på utbildningen "flyger man upp" genom att planera en sträcka med hänsyn till aktuellt väder, flyga den tillsammans med lärare - och förhoppningsvis ta sig tillbaka till hemmafältet. Det moment som man nu har möjlighet att lägga in i sin flygning är att flyga en sträcka på kortast möjliga tid - nu börjar det också närma sig möjligheten att tävla inom segelflyg. Men det är ytterligare en nivå som ligger utanför den normala kursplanen, det handlar om träning, träning, träning...